Krönika: Bästa kryddan är ödmjukhet

Nanna Salemark om mat, preferenser och tvång.

Många har förmånen att kunna välja sin mat själv utifrån smak, diet, etik och politik med mycket mera. Det är en trevlig förmån kan man tycka, men var går gränsen för vad våra barn kan kräva vid middagsbordet? Och av vilka anledningar får de ställa sina krav?

När mitt första barn började i förskolan fyllde jag och medföräldern i ”vegetarisk kost” i informationspappren. Eftersom vi åt vegetariskt hemma var det en självklarhet att han inte skulle behöva äta kött utanför hemmet. Om han inte själv bad om det förstås. ”Vad gör du om han ber om det då?” Då tar jag honom till ett slakteri och sen kan han få avgöra själv vad han vill äta, svarade jag fullt medveten om hur skoningslös jag lät.

Han bad aldrig om att få äta något annat än vegetariskt, tills han började i skolan. Då ville han att vi skulle skriva in i informationspappren att han bara äter veganskt. Han ville värna om djur och natur. Det kunde jag med min vegetariska ståndpunkt inte säga emot.

Jag ursäktade mig för läraren, mitt barn krävde en arbetsbelastning från skolan som inte var nödvändig för hans hälsa, utan efter hans tycke och smak. Men eftersom skolan erbjöd vegansk mat gick det vägen, och lärare såväl som personal i köket förhöll sig gladeligen till sexåringens matönskan. Det gjorde däremot inte jag hemma i vårt eget kök.

Efter ett par veckor kändes det så bökigt att göra särskild mat till en i familjen och annan mat till resterande, att vi snart åt veganskt allihopa. Det ledde till att jag började irritera mig på att jag tillät ett barn sätta menyn för oss andra. Likväl lagade jag den veganska maten som jag självklart tyckte var god, och riktig, och bra på alla vis. Men det var ju inte jag själv som hade bestämt att den skulle lagas.

Som ett utlopp för den känsla av att inte få bestämma själv, började jag smygäta kött vid de tillfällen jag åt ute. När inga kontrollerande barn kunde gnälla över vad jag åt, satt jag och njöt av nöt, fläsk, kyckling, fisk som jag inte hade ätit på en mängd år av egen fri vilja och övertygelse. Det var som att mina anledningar till att vilja äta vegetariskt hade blivit grumliga för mitt barns vilja att äta veganskt.

Jag hade kunnat hålla fast vid tanken att man har rätt att välja sin egen kost, utan att för den skull påverka andra. Men det var svårt när mitt barn inte lagade sin egen mat och dessutom såg ut att kräkas i munnen ifall mjölkosten skivats med samma osthyvel som veganosten. Jag hade också kunnat fokusera på att jag innerst inne ville äta veganskt, jag tror på att det gör både mig och djuren gott. Men mitt behov av att få bestämma maten själv var uppenbarligen större. Jag insåg därför att det är rätt trevligt att själv få välja vad jag stoppar i mun, oavsett om jag är barn eller vuxen. Och att bästa kryddan därför kan vara ödmjukhet.

Nanna Salemark

2019-04-06