Jag springer hem från skolan, det enda jag hör är mina fötter som slår mot marken. Jag känner och ser regnet som faller ner mot marken. Det har börjat hagla. Nu börjar jag springa ännu snabbare, inte långt kvar. Jag springer till farstukvisten och slår upp dörren och tar ett djupt andetag, home sweet home.
– Mamma! ropar jag. Jag får inget svar. I stället ser jag ett brev på byrån och där står det: ”Du blir ensam hemma en stund, jag ska jobba sent. Jag kommer hem i kväll, glöm inte att gå ut med Siv.”
– Jaha, då blir jag ensam hemma, säger jag. Jag går upp en stund och spelar lite tv-spel.
Efter två timmar märker jag att det är nog bäst att jag går ut med Siv.
– Siv!!!!!! Kom nu, vi går ut på en promenad.
Det tog inte en lång stund innan jag såg min egen chihuahua. Det var väldigt dimmigt och ganska kallt.
– Siv, kom vi tar skogen den här gången, sa jag.
Jag satte riktning mot skogen och Siv följde efter. Gud vad dimmigt det blev, man kunde inte se något. Träden var långa och jag kände mig liten bland dem. Vänta lite, jag ser en lapp, vänta, det står: “inga ögon, inga ögon”. Vad är det jag läser? Det är troligen bara ett skämt men vänta lite, det låter som att någon gråter. Det är en man som inte har något ansikte! Jag springer och springer. Han följer inte efter.
Men var är Siv?
– Hallå, Siv?
Jag får inget svar. Han har nog sprungit hem och det är precis vad jag tänker göra. Jag springer och springer så snabbt jag kan. Vem var den där mannen? Han var minst två och en halv meter lång och hade kostym, Och hans ansikte, man kunde inte se något ansikte, det var borta. Jag bara springer och jag har ingen tid att tänka nu. Jag vill bara ut ur skogen. Nu kommer jag till huset och ser att elen har gått. Men varför just nu när det finns en levande varelse i skogen. Jag bara slår upp dörren till mitt hus och tänder lampan men den funkar inte. Då får jag gå ner i källaren och slå på elektriciteten i el-skåpet i källaren, det som jag alltid var rädd för när jag var liten.
Jag går ner men då sätts en lampa på och lyser upp en bok Vandraren utan ansikte. Jag blir rädd och tar boken och jag springer, springer upp på mitt rum och låser dörren och slår upp boken.
På första sidan i boken Vandraren utan ansikte står det:
Vandraren utan ansikte var väldigt, väldigt ensam. Med sitt ansikte avrivet. Så en helt vanlig dag hade han en familj och hade det väldigt bra. Men en dag så dog hans storasyster som han tyckte mycket om. Men alla tycker att man inte ska behöva gå på sin egen systers begravning men det behövde han. Men efter den dagen som hans syster blev mördad så försvann han ut i skogen långt bort från allt och alla. Men en dag hittade man hans ansikte avskuret i en skog och ända sen dess har man inte sett något mer av honom eller hans familj och än i dag så letar vandraren efter en vän. Ibland så kommer han till några på ett besök. När han kommer hör du fyra knackningar på fönstret.
Okej, nu har jag läst sista sidan men vänta nu… en videotejp, jag kanske skulle sätta in den i min tv. Jag går ner för trappan med videotejpen i handen och stoppar in videotejpen i videon och sätter mig i soffan. Det jag ser är mitt hus. Jag är skräckslagen och jag är trött så jag går och lägger mig i sängen. Senare den natten så vaknar jag svettig och kall, vad var det som hände? Jag går ner för trappan för att ta ett glas vatten men vänta, jag hör någonting, det kommer från fönstret, bonk bonk, bonk bonk…
Skriven av två elever i årskurs 5 Stodeneskolan i Karlstad.