Foto: Pixabay.
I våras hade skolorna i Malmö en stor novelltävling på temat: Framtidens Malmö. Den här novellen skrev Molly när hon gick i sexan på Österportsskolan.
Leonard tittade ut genom fönstret. Bilarna framför deras bil tutade på varandra och bilarna bakom dem tutade minst lika mycket. Han kunde knappt se något. Molnen av avgaser trängde bort solen som brukade lysa klart denna tiden på dygnet. Mamma snarkade, det var det enda ljudet Leonard hade hört från mamma på den senaste tiden. Det var hennes nya piller som gjorde så att hon inte ens orkade gå utanför sitt rum längre.
Mormor suckade högt och tryckte på den silverfärgade knappen i mitten på ratten så att den gav ifrån sig ett högt ljud. Leonards hjärta började dunka snabbt och han började pilla på bältet. Bältet brukade glänsa av solen men då, den här dagen var bältet helt svart. Han betraktade sina gröna byxor. De hade ett mörkblått knytband och Leonard knöt alltid en rosett med det bandet på byxorna. Fleecematerialet som satt på insidan var det bästa tyckte han, det sköna tyget som alltid värmde hans kalla ben oavsett hur kall han var. Han hade alltid på sig de byxorna. Mamma sa att Leonard hade fått dem av pappa och att det var det enda Leonard hade fått av sin pappa.
Det skakade till. Bilarna utanför fönstret började röra på sig och snart gjorde bilen Leonard satt i det också.
– Vi är snart framme, hade mormor sagt till dem fast Leonard var den enda som hörde. Han granskade mamma. Hon skulle definitivt inte vakna snart, så varför skulle han ens försöka väcka henne? Trots det så började han skaka henne, hårdare och hårdare tog han i henne och skrek högt i hennes öra så att hon skulle vakna. Men hon vaknade inte. Han försökte hålla tillbaka tårarna medan ögonen brändes. Han ville inte att mamma skulle vara så här. Varför just hans mamma? Mammas korta tumme rörde sig och Leonard kunde andas ut. Hon levde, hon andades, hon fanns.
Mormor körde in på en väg helt omedveten om vad som hade hänt i baksätet. Vägen ledde fram till ett litet rött trähus. Det stod alldeles ensamt och inte ens en fågel var i närheten.
– Här kommer vi väl ändå inte att förgiftas av luften, sa mormor medan hon hostade.
Leonard hade redan hunnit ut ur bilen för att hämta sin väska. Den vägde inget. Han skulle hem igen så han behövde inte ta med sig så mycket. Leonard gick med snabba och stela steg till ytterdörren. Han tvekade när han skulle öppna dörren och händerna darrade när han tog tag i handtaget. Skulle detta vara hans nya hem? Han funderade bara någon sekund innan mamma öppnade dörren. Mamma hade vaknat och gled dansande in i huset. Hennes tabletter hade börjat verka, i alla fall ett litet tag.
– Litet men fint, sa hon.
Hon tittade varken på mormor eller Leonard när hon pratade och lika snabbt som Leonard skulle svara henne hade hon försvunnit in i ett av sovrummen där det snart hördes snarkljud ifrån.
Leonards ben rörde sig snabbt, snabbare än de någonsin har gjort innan. De höga trädkronorna svajade av den friska luften som fanns här ute. I en sekund kunde Leonard tänka sig att bo ute på landet, men krypandet på hans ben gjorde att han ändrade sig direkt. Han ville tillbaka till sin stad, till sitt Malmö. Han ville inte bo mitt ute i ingenstans. Han saknade matbutiken och den fantastiska glassbaren i Västra hamnen. Men nu var han istället tvungen att spendera sin tid på denna ödeplatsen, utan djur och utan människor. Leonard började röra på sig igen. Det hade snart blivit dags för middag. Det fula röda huset låg inte långt ifrån skogen så han kom hem fort.
I hallen låg mormors slitna skor ensamma med alla flyttkartonger. Leonard förstod inte varför mormor hade packat ner så mycket när de ändå skulle åka hem snart. Mormor och mamma satt och pratade i köket och såg ovanligt glada ut när han klampade in med leriga kläder, även fast Leonard visste att mormor hatade när han gjorde det.
Leonard satte sig på en av plaststolarna som han visste att han inte skulle behöva sitta i så länge till eftersom han snart skulle hem igen. Mormor slevade upp soppa till honom. Det stank gammalt barr om soppan och mormor hade inte ens skurit upp svampen i bitar.
Musiken som spelades på radion blev tyst. En man började tala. Leonard uppfattade bara några ord: “Malmö…flytta…aldrig hem.” Det blev tyst i köket, så tyst att man kunde ha hört en knappnål falla. Leonards hjärta hoppade ur sitt ställe och svetten började rinna. Det hade blivit klart nu, flytten skulle vara för alltid. Leonard skulle behöva gå i skogen varje morgon. Han skulle behöva sitta på de hemska plaststolarna i köket för det hade blivit klart nu.
Han skulle aldrig mer få äta glass i Västra hamnen.
Text av Molly. Hon skrev novellen när hon gick i sexan på Österportskolan.