Foto: Pixabay.
I våras hade skolorna i Malmö en stor novelltävling på temat: Framtidens Malmö. Den här novellen skrev Hassan när han gick i mellanstadiet på Örtagårdsskolan.
Jag satt vid mitt skrivbord och suckade djupt. Läxorna var för svåra och jag kände mig överväldigad. Plötsligt hörde jag ett ljud och vände mig om för att se en man med långt hår, hasselbruna ögon och ett kort skägg som plötsligt dök upp i mitt rum. Först trodde jag att det var en inkräktare, men mannen sa snabbt: ”Jag är du från framtiden.”
Jag stirrade på honom med stor förvåning och undrade om jag drömde. Mannen förklarade att han hade rest tillbaka i tiden med hjälp av en partikelaccelerator, men att han hade tappat kontrollen över resan och hamnat i år 2023. Han berättade att han behövde min hjälp för att besegra en diktator som hade tagit makten i framtiden.
Jag var skeptisk, men samtidigt fascinerad. Jag frågade honom hur vi skulle kunna stoppa diktatorn, och han förklarade att vi behövde ta oss in i diktatorns hemliga bas och döda honom. Jag var chockad. Att döda någon var inte rätt, det var inte lösningen på något.
Jag föreslog att vi kunde försöka avslöja diktatorn för resten av världen istället. Men mannen sa att det inte var möjligt eftersom det inte fanns några sociala medier i framtiden och människor hade ingen koppling till resten av världen. Han förklarade att framtiden var som Nordkorea, där människor levde i isolering.
Jag kände mig frustrerad. Att ta livet av någon var inte rätt, men samtidigt var jag tvungen att hjälpa mitt framtida själv. Han övertygade mig om att det var nödvändigt för att rädda framtiden. Vi bestämde oss för att försöka hitta en annan lösning på problemet.
Mannen sa att vi kunde försöka resa tillbaka i tiden och stoppa diktatorn från att ta makten. Men han var osäker på om det skulle fungera eftersom det skulle kunna förändra hela framtiden.
Jag frågade honom om framtiden och hur den såg ut. Han berättade att det var en mörk framtid. Diktatorn hade tagit makten och människor levde i rädsla och isolering. Han beskrev en värld full av AI och robotar, där människor inte längre hade någon plats. “Wow”, sa jag. Mitt framtida jag stirrade på mig. Jag skämdes och sa snabbt: “Inte wow.”
Jag kunde inte föreställa mig en sådan framtid. Men samtidigt var jag fascinerad av idén och fascinerad av möjligheten att resa genom tid och rum. Så jag bestämde mig för att hjälpa mitt framtida jag med att hitta en lösning på problemet, utan att behöva ta till våld. Vi började utforska olika alternativ och kom till slut fram till en plan som skulle kunna fungera.
Vi skulle försöka resa tillbaka i tiden till en tidpunkt innan diktatorns maktövertagande och avslöja hans onda planer för resten av befolkningen. För att göra det skulle vi behöva hitta en del av tidsmaskinen som han använde för att resa fram och tillbaka genom tiden.
Vi började leta efter ledtrådar och upptäckte snart att tidsmaskinen var gömd på en plats som var väl bevakad av diktatorns soldater. Vi bestämde oss för att vi skulle behöva ta till list och smidighet för att kunna ta oss in där utan att bli upptäckta.
Efter flera dagars planering och förberedelser satte vi igång med vår plan. Vi klädde ut oss till soldater och lyckades ta oss förbi diktatorns vakter. Vi fann tidsmaskinen och började undersöka den noggrant.
Efter flera timmars arbete lyckades vi äntligen öppna upp maskinen och hittade en avancerad dator med information om diktatorns planer. Vi kopierade all information och stängde sedan ner maskinen.
Vi visste att vi inte kunde stanna för länge på platsen, så vi gick snabbt vidare till nästa steg i vår plan. Vi behövde sprida informationen till resten av befolkningen och övervaka hur det påverkade diktatorns maktbas.
Vi planerade noga hur vi skulle göra detta utan att riskera att bli upptäckta. Vi använde krypterad kommunikation för att sprida informationen och skickade ut agenter för att övervaka situationen.
Efter flera veckor började vi se resultat. Allt fler människor började ifrågasätta diktatorns regim och protester bröt ut i flera delar av landet. Diktatorn var tvungen att agera för att behålla makten, men tack vare vår insats var han tvungen att agera mer försiktigt och uppmärksamma allt fler människors röster.
Efter flera månader av spänning och osäkerhet, lyckades vi äntligen störta diktatorns regim. Vi hade räddat framtiden från en mörk och dyster tillvaro och jag kände mig stolt över vad vi hade åstadkommit.
När jag var tillbaka i min tid insåg jag att man alltid kan hitta en lösning på problemen utan att behöva ta till våld. Det kräver bara mod, list och uthållighet. Jag var tacksam över att jag hade fått chansen att rädda min egen framtid, och var fast besluten att fortsätta kämpa för en bättre värld, både för mig själv och för andra. Sen kom mamma in i rummet och frågade: “Är du klar?”
Text av Hassan. Han skrev novellen när han gick i mellanstadiet på Örtagårdsskolan i Malmö.